Valkompasserna leder oss på villovägar

En kompass visar vägen när du inte vet vartåt du ska gå, när du är vilse. Det är skönt, för även om man gärna ser sig själv som en odödlig överlevare så kan det vara skönt att veta att kompassen finns där som en vän att ta i handen. Som leder dig ut ur skogen och in i hemmets varma gemenskap.

I ärlighetens namn är det inte ofta man är hopplöst vilse i bland granar, mossor och trattkantareller. I den politiska skogen däremot, där är det snårigare. I valtider är vi många som där går i cirklar på jakt efter vår trygga, politiska hemvist. Kan en kompass hjälpa oss att hitta dit?

![Image of lofot] (https://raw.githubusercontent.com/antonmodin/assets/master/lofot.jpg) Foto: Lovisa Grönlund

En vanlig kompass pekar alltid mot Nordpolen. Men om jag inte ska just till Nordpolen behöver jag en karta och uppfattning om i vilken riktning jag ska gå, annars kan jag hamna vart som helst. Det är annorlunda med Supervalårets valkompasser. Svarar jag bara på några snabba frågor på min iPhone så kommer valkompassen leda mig. Det är allt som krävs.

Valkompassen asfalterar min väg genom den politiska skogen. Torrskodd kan jag promenera förbi partiprogram, almedalsveckor och partiledardebatter och in i ett vardagsrum där riksdagskandidater med matchande åsikter hälsar mig välkommen. Skönt. En personlig rekommendation.

Det är så klart bekvämt. Att följa den politiska debatten och formulera åsikter i varje fråga är ingen lätt match. Valkompassen blir en enkel genväg. Men dess riktning styrs av hur insatt jag är, hur jag uppfattat frågorna och vad kompassens konstruktör anser att de betyder. Jag får en kompass men ingen karta. Jag kan hamna vart som helst.

Vad händer när vi förlitar oss på sådana rekommendationer? När vi tror att vi väljer fritt men inte gör det. Ska inte våra erfarenheter, allt vi tar del, och vår nyfikenhet ger oss karta och riktning? Jag tycker det är värt att fundera på. Det är min rekommendation.