Den Röda Saaben

Jag hade åkt hem över helgen för att hjälpa mamma och pappa att riva kök. De hade äntligen bestämt sig för att renovera och jag ville gärna hjälpa till. Själva byggandet skulle riktiga snickaren Bosse ordna. Och i själva verket var det inte så mycket att riva, skräp däremot fanns det gott om. Skåpluckor, tak, hyllplan och spik. När man är lite mer erfaren med fogsvans och hammare så vet man att det heter så, ”spik”, oavsett hur många de är till antalet. Spikar är något man gör med spik.

Det blev min uppgift att ta den röda Saaben till soptippen för att föra det drygt tjugo år gamla köket till dess slutgiltiga vila.

Den röda Saaben var även den lite till åren, farfar hade köpt den 1998 efter att ha sålt av en del av sina då ganska värdefulla Ericsson-aktier. 1998 var den röda Saaben ett vrålåk, rader av bra kvartalsrapporter från Ericsson hade fått farfars aktieportfölj att svälla och Saaben utrustades med både turbomotor och elstyrda fönsterhissar. En superbil.

Nu var det andra tider. Det vittnade både Saaben, den bleknade färgen på köksluckorna och värdet på farfars aktieportfölj om.

Jag hade skjorta på mig vars ärmar var upprullade upp på ett sätt som såg självklart och avspänt ut. Jag hade ägnat en god stund åt det. Till det shorts, solglasögon och vanssneakers. Tidstypisk arbetsklädsel för en ängslig, ung man. Framme vid soptippen rattade jag bilen upp för en liten ramp och kastade ner skräpet i de olika containrarna. Jag var inte så noggrann, lite nonchalant istället, som om jag var en van besökare på soptippen trots att det var första gången jag var där. När bilens baklucka var tömd satte mig bakom ratten och vred om nyckeln. Det hände ingenting. Den röda Saaben liksom drog efter andan men ångrade sig genast. Den startade inte. Det var själva fan.

Inne i bilens kupé vreds det flitigt men utan framgång på både startnyckeln och mitt huvud. Som tur var fanns där på rampen en tillsynes redig karl i full snickarmundering vars blick mötte så snart jag tagit mig ur bilen. Han hade märkt vad som hänt och slog mig som en person som nog skulle kunna ordna upp det här. Först pratade han om något batteri han kände till, jag vet inte varför. Men sen sa han att det här inte var några problem. Det var bara att knuffa Saaben nedför rampen.

-Just det, sa jag, det blir perfekt.
</br> -Hoppa in du så puttar vi, svarade min räddare och vinkade till sig ytterligare en man i snickarbyxor.

De gav bilen en ordentlig putt och den rullade med kanska god fart nedför rampen. Jag trampade ned kopplingen och vred om nyckeln så som man gör när man startar bilar. Inte heller denna gång behagade bilen att starta och snart stod jag nedanför den lilla backen. Det är tydligen inget konstigt, växeln måste vara i har jag fått lära mig. Men det hade jag ingen aning om där och då. Vet folk sånt?

Sen letade jag efter fästet till bogserlinan en god stund. Det var i princip omöjligt att hitta och jag övervägde på allvar att hålla snöret i handen ut genom fönstret. Som tur var kom en tjej som arbetade på tippen med sin traktor. Hon backade som ett proffs och hjälpte mig med linan och drog igång bilen. När den röda Saaben väl startat körde jag mycket snabbt därifrån.