Det förbannade Super Bowl

Det är kul med sport. Särskilt när en gör det själv. Titta på när andra gör det kan också vara kul, även om jag skulle aldrig skriva dramatiska statusuppdateringar om matchresultat eller skrika mig hes över dåliga domslut och snygga frisparksmål. Jag kan förstå att människor gör det, att de hejar på något lag eller så. Det kan locka fram både det bästa och sämsta ur människor. Det kan få den försiktigaste att vråla könsord och hårda, tuffa män att gråta och kramas. För min del får man gärna både vråla könsord och kramas närsomhelst, kör på bara. Men det finns gränser för det här hejandet. En kan inte heja på vad som helst, bara för hejandes skull.

Som det tydligen alltid är vid den här tiden på året så är det dags för årets upplaga av Super Bowl, den 49e i ordningen. Två lag som kallar sig Seattle Seahawks och New England Patriots gör upp om segern i amerikanska proffsligan NFL. Matchen spelas natten mellan första och andra februari svensk tid. Jag bryr mig mycket lite om detta.

Andra bryr sig väldigt mycket om superbowlandet och ställer till med uppesittarkväll med hela gänget. Plötsligt är amerikansk fotboll det bästa som finns. De kan inte sitta still i väntan på touchdowns, tacklingar, superdyra reklamfilmer och pausunderhållning. Plötsligt har de ett favoritlag och äntligen är det dags för ÅRETS IDROTTSHÄNDELSE! Nu jävlar, fram med bärsen, hinkvis med kycklingvingar och ut med skiten på Instagram.

Det här är väl inget att hetsa upp sig över egentligen. Det finns betydligt värre saker, riktiga problem. Som att jag igår utan framgång ägnade en dryg timme åt att få tag i någorlunda välbakade semlor. Men jag kan inte låta bli. Fan så irriterad jag blir. Jag har väl inget mot den märkliga sporten i sig, men två saker är stör jag mig särskilt på: att det är galna fyrtiofem personer per lag och att tränaren har en fånig mikrofon på sig under hela matchen. Sen förstår jag inte varför det heter ”bowl”, det betyder ju ”skål”.