Sista dagen

Idag var sista dagen. Nu jobbar jag inte längre på Andreasson PR, jag är ingen PR-konsult mer. Jag är bara Anton.

Nu på ett flyg mot Göteborg – liksom mitt emellan det nya och det gamla – är jag ganska tom på tankar. Kroppen känns lugn och framtiden spännande och enkel. Lite som den mellansvenska stad vi flyger över nu. För mig har den inget namn, jag har ingen aning om hur den ser ut på nära håll. Det är möjligt att jag varit i den. Men nu är den bara staden där nere på marken som sträcker sig över det svarta landskapet och liksom rinner som lava så långt den orkar åt alla håll.

Kanske känner jag den väl och hittar snabbt längs dess gator och till ett lagom trendigt favoritkafé. Kanske kommer jag känna mig vilsen i början. Svära när alla gathörn känns likadana, hata vädret och tycka husen är fula. Jag vet inte.

Så känns framtiden, som staden när den ryms i mitt synfält. Vacker och spännande. Greppbar och oförståelig på samma gång. Jag vet att Lovisa är där. Jag längtar till vi landar.