Kan vi mötas där dagiset nästan snuddar kyrkogården?

Där vi bor nu finns massvis av barn, under oss ligger dessutom ett dagis så på innergården är det lek på heltid. Först på kvällen blir det lugnt. Då ligger spadar, sparkcyklar och plastbilar kvar på marken, som tomma flaskor efter en fest. Åt andra hållet, ut mot gatan, ligger en stor kyrkogård. Vi skojar ibland om att livet börjar och slutar här, där dagiset och kyrkogården nästan snuddar vid varandra. En trappa upp, på mittenvåningen, bor vi med möjlighet att överblicka det hela. Vi som är mitt i livet.

Idag skulle det bli kalas på innergården. Födelsedagsbarnet hade prickat in just den dag då våren tog fart på allvar, första dagen utan jacka. Men ännu var gården närapå tom och ingen kunde veta att där skulle ställas till kalas en vanlig onsdag. Bland de ännu odukade borden stod en man med gråvitt hår och såg sig omkring. Han var inte förvirrad, han var koncentrerad.

Det var en farfar eller morfar som stod där och det var hans uppgift att se till att det blev kalas. Med bara lite stela rörelser hängde han vimplar mellan träden och baxade fram en grill på vilken kalasmåltiden skulle lagas. Snart var också borden dukade med färgglada servetter och när de första gästerna började samlas inne på gården gjorde farfar’n – eller morfar’n – några övningspanoreringar med sin videokamera. Det var uppenbart att den stannade vid den plats där födelsedagsbarnet skulle sitta. Allt var perfekt, kalaset kunde börja.

Mannen med det gråvita håret hade full koll, han såg avspänd ut och rörde sig vant vid sin plats vid grillen. Kring borden trivdes gästerna. Han hade möjlighet att överblicka det hela, som om han vore mitt i livet. Idag erbjöd ingen honom sin sittplats, frågade om hans krämpor eller pratade högt i hans öra. Hans leende blick mötte det födelsedagsfirande barnbarnets förväntansfulla ögon och han sträckte armarna rakt upp och frågade högt: ”Vem vill ha mer korv!?”

![Image of mormor] (https://raw.githubusercontent.com/antonmodin/assets/master/mormor.jpg) Min mormor fotograferad av Lovisa Grönlund

Jag vet inte hur det är att vara gammal och mina minnen från dagisåldern är sporadiska, suddiga och säkerligen förvrängda av åren som gått sedan dess. Jag är så upptagen med att vara Anton, att med full fart rusa mot mina mål och drömmar.

Jag tänker ibland att äldre människor redan gjort den resan. Kanske nådde de ända fram eller så fann de en fin plats längs vägen att slå sig ned på.

Sedan, när jag från mitt fönster ser på barnkalaset slår det mig att vi är lika. Dagisbarnen, mor- och farföräldrarna och jag. Kanske behövs ingen kontrast mellan gammal och ung. Kanske måste vi bara få varandra att känna sig som den med överblick, den som behövs eller den som vet något den andre undrar.

Det är möjligt när gammal möter ung. För på något sätt är vi alla, alltid, mitt i livet.