Beskrivningen av lidandet har ingenstans att ta vägen

Willy Kyrklund är en sån där hyllad svensk författare som jag aldrig hört talas om. Aldrig innan har jag hört hans namn, men kanske kommer det för alltid sitta fast i mitt minne. Fick höra igår att jag upplevs ha en sådan förmåga, att få namn att fastna. Tveksam till det dock.

I vilket fall sa den tydligen välformulerade Kyrklund något i stil med att ”… om lidande kunde beskrivas, så skulle det liksom ha någonstans att ta vägen. Nu har det ingenstans att ta vägen.” Jag vet inte var Willy menar att allt obeskrivligt lidande hamnar, men jag förstår hans tankar om att det är svårt att beskriva det det hemska lidandet. Att orden inte räcker till.

Just det blev tydligt under gårdagens manifestation på Götaplatsen. Alla talare gjorde helhjärtade och ambitiösa försök, med stora ord och klassisk dramatisk retorik. Ändå flög liksom orden över huvudena på oss åhörare, dess innebörd rann ut på avenyns tvärgator. Det obeskrivliga lidandet hade ingen stans att ta vägen, i skaran fanns ingen som kunde fånga det. Som dimma blev det bara tunnare och tunnare för att sedan försvinna helt och hållet.

Det kanske inte är konstigt, med tanke på hur obegripligt hemskt det är. Men det är frustrerande att det är så svårt. Att endast den nakna skildringen biter.