En dålig macka

Satt bredvid en fin tant på tåget. Jag vaktade hennes handväska när hon gjorde något litet ärende. Och lyfte upp hennes tunga resväska på hatthyllan. Vi pratade lite, men hon var trött och skulle vila en vila en stund.

Hon vaknade till i Varberg och frågade yrvaket om vi var i Halmstad. ’Nej’ svarade jag och så tittade vi ut på havet tillsammans. Det var en fin stund. Vågor och kvällsmål. Vi pratade inte, har för mig att jag till och med hade hörlurarna i, ändå kändes det som att vi delade den stunden. Och jag liksom skämdes lite för att jag grejade med min dator. Jag var en klyschan av min egen generation.

Hon bläddrade lite i Tidningen ”M” och läste några sidor i ’Egenmäktigt förfarande’. Hon läste och bläddrade långsamt och jag tänkte att det var fint att en människa även långt över pensionsålder var nyfiken på kärleken. Jag log mot henne men låtsades inte märka att hennes blick sökte min i jakt på ett samtal.

Jag fortsatte istället skriva på min dator.

Snart undrade hon med ganska tydlig tysk brytning hur gammal jag var när jag började hålla på med datorn. ’Det är som om du spelar piano, dina fingrar rör sig så vackert’, sa hon och och spelade med fingrarna i luften. Hon var fascinerad, som om jag kunde något magiskt.

1962 hade hon tillsammans med sin man kommit till Sverige från Tyskland. Han var framgångsrik i båtbranschen och på något vis hamnade de i ett fint hus vid Vänerns strands i Mariestad. De tyckte att det var paradiset, även om hon var snabb med att påtala att utvecklingen av Sverige gått i rasande fart till att idag äntligen vara ett väl fungerande land. Jag tyckte mig höra tacksamhet i hennes röst, som vore hon glad över att fått chansen att komma till Sverige. Jag frågade inte hur det kom sig, men antar att det hade med makens lyckosamma båtaffärer att göra. Jag såg framför mig ett fint hus med välordnad trädgård där vid Vänerns strand.

Det blev tyst en stund. Jag tror jag log mot henne men minns inte säkert. ’Men nu är det svåra tider’, sa tanten, ’jag fick vänta en god stund på Göteborgs central innan. Och SÅ mycket invandrare det var. Farliga människor. Tiggare och kriminella gäng.’

Jag blev så besviken, arg och alldeles torr i munnen. Det var som när en har gjort sig en riktigt kanonmacka och när härligheten är i stort sett är uppäten upptäcker att den är möglig. Det som var så gott nyss blir så äckligt. Det vänder sig i magen. Det finns för många som henne.