Gör inte Europa till ett drivande isflak

Jag minns att jag läste om Andrée-expeditionen för något år sedan. Bea Uusmas bok. Jag läste hur de kraschlandade med sin luftballong mitt på Arktis med is och snö så långt det gick att se åt alla håll. Dåligt utrustade och tunt klädda började de tre expeditionsmedlemmarna gå rakt ut i de oändliga vita vidderna. De hade inget val. Ballongen som tryggt och varmt skulle ta dem mot och förbi Nordpolen var slagen i spillror. De var lämnande åt sitt öde och tvungna att gå.

Med tunga slädar i släptåg kämpade de så gott de orkade över packisen. Det var som att gå i en mardröm. Snölagret brast ofta och Andrée, Nils och Knut, som var långt ifrån några hugade äventyrare, snubblade ständigt. De blev snabbt blöta, trötta, frusna och skadade. Trots att inget verkade gå deras väg fortsatte någorlunda outtröttligt i hopp om att nå land och räddning. Dag efter dag. I tre månader.

Varje kväll när mörket föll och kylan bet hårdare i deras kinder slog de läger och summerade dagens vandring medan de försökte värma sina förfrusna fötter. En dag i juli 1897 slet de över isen i 16 timmar, i vad som i sammanhanget fick betraktas som god fart. De var nöjda när de plockade fram sina instrument för att se hur långt dagens strapats tagit dem. 800 meter. På sexton timmar hade de kommit 800 meter. För samtidigt som de gick åt ett håll rörde sig isen de gick på åt det motsatta. Så mycket slit till ingen nytta. Efter en natt i tältet skulle de ha förflyttats bakåt istället för framåt det senaste dygnet.

Jag tänkte ”jävla is” och antar att expeditionsmedlemmarna gjorde detsamma. Att vända var inget alternativ. Men plötsligt kändes att fortsätta inte som det heller.

1eagle-crashed.jpg Expeditionens krashlandade luftballong

I Europa 2015 görs nu många vandringar från liv slagna i spillror, mot hopp om en ny, trygg framtid. Långa strapatser från brinnande ruiner och över kalla hav till taggtråd, gränskontroller och osäker väntan. En resa med livet i en ryggsäck, kämpandes dag efter dag. I flera månader. Många har kommit långt och hoppas snart kunna slå sig ned för att vila. Men nu blir varm höst kall vinter, och fler gränser stängs. Svenska regeringen stänger dörren. Flyktens mål blir allt svårare att se.

De kommer inte fram. De går i en mardröm. Det är som att marken de går på rör sig i motsatt riktning.

Det är inget alternativ att vända. Men plötsligt känns att fortsätta inte som det heller. Jag tänker ”jävla Europa” och jag antar att de som flyr gör detsamma. Snälla öppna dörren, på något sätt, gör inte Europa till ett drivande isflak.