Rymdpromenad på Götgatan

Jag är i rymden. I en sån där stor vit dräkt med klotrund hjälm. På rymdpromenad. I dräkten är det lagom varmt och tryggt, jag ser hur mina andetag bildar små fläckar av imma på visiret som bara är några centimeter framför mitt ansikte. Utanför visiret finns inga andetag. Inga suckar eller upphetsade flåsningar. På utsidan finns bara ingenting. Där är kallt och mörkt och oändligt. Inte ens mina tankar vågar sig ut dit. Precis som mina andetag så studsar de mot visiret och snart är det alldeles fullt av korta små ofärdiga tankar i hjälmen. Det blir svårt att tänka mer.

Det är frustrerande för när en är på rymdpromenad så är det kittlande att upptäcka vad som finns längre bort. Kanske ta sig dit ingen annat varit eller skapa något som aldrig tidigare funnits. Så är det med allt i rymden. Allt jag ser genom visiret har skapats ur ingenting. Ingenting har blivit någonting, men med en hjälm proppfull av tankar är det svårt att tänka klart vilket gör det svårt att åstadkomma något. Ens en färdig tanke. En tanke måste få frodas ur ett ingenting. Annars svävar jag bara, och sprattlar med benen.

Scott Carptenter.jpg