Gör inte Europa till ett drivande isflak

Jag minns att jag läste om Andrée-expeditionen för något år sedan. Bea Uusmas bok. Jag läste hur de kraschlandade med sin luftballong mitt på Arktis med is och snö så långt det gick att se åt alla håll. Dåligt utrustade och tunt klädda började de tre expeditionsmedlemmarna gå rakt ut i de oändliga vita vidderna. De hade inget val. Ballongen som tryggt och varmt skulle ta dem mot och förbi Nordpolen var slagen i spillror. De var lämnande åt sitt öde och tvungna att gå.

Med tunga slädar i släptåg kämpade de så gott de orkade över packisen. Det var som att gå i en mardröm. Snölagret brast ofta och Andrée, Nils och Knut, som var långt ifrån några hugade äventyrare, snubblade ständigt. De blev snabbt blöta, trötta, frusna och skadade. Trots att inget verkade gå deras väg fortsatte någorlunda outtröttligt i hopp om att nå land och räddning. Dag efter dag. I tre månader.

Varje kväll när mörket föll och kylan bet hårdare i deras kinder slog de läger och summerade dagens vandring medan de försökte värma sina förfrusna fötter. En dag i juli 1897 slet de över isen i 16 timmar, i vad som i sammanhanget fick betraktas som god fart. De var nöjda när de plockade fram sina instrument för att se hur långt dagens strapats tagit dem. 800 meter. På sexton timmar hade de kommit 800 meter. För samtidigt som de gick åt ett håll rörde sig isen de gick på åt det motsatta. Så mycket slit till ingen nytta. Efter en natt i tältet skulle de ha förflyttats bakåt istället för framåt det senaste dygnet.

Jag tänkte ”jävla is” och antar att expeditionsmedlemmarna gjorde detsamma. Att vända var inget alternativ. Men plötsligt kändes att fortsätta inte som det heller.

1eagle-crashed.jpg Expeditionens krashlandade luftballong

I Europa 2015 görs nu många vandringar från liv slagna i spillror, mot hopp om en ny, trygg framtid. Långa strapatser från brinnande ruiner och över kalla hav till taggtråd, gränskontroller och osäker väntan. En resa med livet i en ryggsäck, kämpandes dag efter dag. I flera månader. Många har kommit långt och hoppas snart kunna slå sig ned för att vila. Men nu blir varm höst kall vinter, och fler gränser stängs. Svenska regeringen stänger dörren. Flyktens mål blir allt svårare att se.

De kommer inte fram. De går i en mardröm. Det är som att marken de går på rör sig i motsatt riktning.

Det är inget alternativ att vända. Men plötsligt känns att fortsätta inte som det heller. Jag tänker ”jävla Europa” och jag antar att de som flyr gör detsamma. Snälla öppna dörren, på något sätt, gör inte Europa till ett drivande isflak.

En dålig macka

Satt bredvid en fin tant på tåget. Jag vaktade hennes handväska när hon gjorde något litet ärende. Och lyfte upp hennes tunga resväska på hatthyllan. Vi pratade lite, men hon var trött och skulle vila en vila en stund.

Hon vaknade till i Varberg och frågade yrvaket om vi var i Halmstad. ’Nej’ svarade jag och så tittade vi ut på havet tillsammans. Det var en fin stund. Vågor och kvällsmål. Vi pratade inte, har för mig att jag till och med hade hörlurarna i, ändå kändes det som att vi delade den stunden. Och jag liksom skämdes lite för att jag grejade med min dator. Jag var en klyschan av min egen generation.

Hon bläddrade lite i Tidningen ”M” och läste några sidor i ’Egenmäktigt förfarande’. Hon läste och bläddrade långsamt och jag tänkte att det var fint att en människa även långt över pensionsålder var nyfiken på kärleken. Jag log mot henne men låtsades inte märka att hennes blick sökte min i jakt på ett samtal.

Jag fortsatte istället skriva på min dator.

Snart undrade hon med ganska tydlig tysk brytning hur gammal jag var när jag började hålla på med datorn. ’Det är som om du spelar piano, dina fingrar rör sig så vackert’, sa hon och och spelade med fingrarna i luften. Hon var fascinerad, som om jag kunde något magiskt.

1962 hade hon tillsammans med sin man kommit till Sverige från Tyskland. Han var framgångsrik i båtbranschen och på något vis hamnade de i ett fint hus vid Vänerns strands i Mariestad. De tyckte att det var paradiset, även om hon var snabb med att påtala att utvecklingen av Sverige gått i rasande fart till att idag äntligen vara ett väl fungerande land. Jag tyckte mig höra tacksamhet i hennes röst, som vore hon glad över att fått chansen att komma till Sverige. Jag frågade inte hur det kom sig, men antar att det hade med makens lyckosamma båtaffärer att göra. Jag såg framför mig ett fint hus med välordnad trädgård där vid Vänerns strand.

Det blev tyst en stund. Jag tror jag log mot henne men minns inte säkert. ’Men nu är det svåra tider’, sa tanten, ’jag fick vänta en god stund på Göteborgs central innan. Och SÅ mycket invandrare det var. Farliga människor. Tiggare och kriminella gäng.’

Jag blev så besviken, arg och alldeles torr i munnen. Det var som när en har gjort sig en riktigt kanonmacka och när härligheten är i stort sett är uppäten upptäcker att den är möglig. Det som var så gott nyss blir så äckligt. Det vänder sig i magen. Det finns för många som henne.

Beskrivningen av lidandet har ingenstans att ta vägen

Willy Kyrklund är en sån där hyllad svensk författare som jag aldrig hört talas om. Aldrig innan har jag hört hans namn, men kanske kommer det för alltid sitta fast i mitt minne. Fick höra igår att jag upplevs ha en sådan förmåga, att få namn att fastna. Tveksam till det dock.

I vilket fall sa den tydligen välformulerade Kyrklund något i stil med att ”… om lidande kunde beskrivas, så skulle det liksom ha någonstans att ta vägen. Nu har det ingenstans att ta vägen.” Jag vet inte var Willy menar att allt obeskrivligt lidande hamnar, men jag förstår hans tankar om att det är svårt att beskriva det det hemska lidandet. Att orden inte räcker till.

Just det blev tydligt under gårdagens manifestation på Götaplatsen. Alla talare gjorde helhjärtade och ambitiösa försök, med stora ord och klassisk dramatisk retorik. Ändå flög liksom orden över huvudena på oss åhörare, dess innebörd rann ut på avenyns tvärgator. Det obeskrivliga lidandet hade ingen stans att ta vägen, i skaran fanns ingen som kunde fånga det. Som dimma blev det bara tunnare och tunnare för att sedan försvinna helt och hållet.

Det kanske inte är konstigt, med tanke på hur obegripligt hemskt det är. Men det är frustrerande att det är så svårt. Att endast den nakna skildringen biter.

Kan vi mötas där dagiset nästan snuddar kyrkogården?

Där vi bor nu finns massvis av barn, under oss ligger dessutom ett dagis så på innergården är det lek på heltid. Först på kvällen blir det lugnt. Då ligger spadar, sparkcyklar och plastbilar kvar på marken, som tomma flaskor efter en fest. Åt andra hållet, ut mot gatan, ligger en stor kyrkogård. Vi skojar ibland om att livet börjar och slutar här, där dagiset och kyrkogården nästan snuddar vid varandra. En trappa upp, på mittenvåningen, bor vi med möjlighet att överblicka det hela. Vi som är mitt i livet.

Idag skulle det bli kalas på innergården. Födelsedagsbarnet hade prickat in just den dag då våren tog fart på allvar, första dagen utan jacka. Men ännu var gården närapå tom och ingen kunde veta att där skulle ställas till kalas en vanlig onsdag. Bland de ännu odukade borden stod en man med gråvitt hår och såg sig omkring. Han var inte förvirrad, han var koncentrerad.

Det var en farfar eller morfar som stod där och det var hans uppgift att se till att det blev kalas. Med bara lite stela rörelser hängde han vimplar mellan träden och baxade fram en grill på vilken kalasmåltiden skulle lagas. Snart var också borden dukade med färgglada servetter och när de första gästerna började samlas inne på gården gjorde farfar’n – eller morfar’n – några övningspanoreringar med sin videokamera. Det var uppenbart att den stannade vid den plats där födelsedagsbarnet skulle sitta. Allt var perfekt, kalaset kunde börja.

Mannen med det gråvita håret hade full koll, han såg avspänd ut och rörde sig vant vid sin plats vid grillen. Kring borden trivdes gästerna. Han hade möjlighet att överblicka det hela, som om han vore mitt i livet. Idag erbjöd ingen honom sin sittplats, frågade om hans krämpor eller pratade högt i hans öra. Hans leende blick mötte det födelsedagsfirande barnbarnets förväntansfulla ögon och han sträckte armarna rakt upp och frågade högt: ”Vem vill ha mer korv!?”

![Image of mormor] (https://raw.githubusercontent.com/antonmodin/assets/master/mormor.jpg) Min mormor fotograferad av Lovisa Grönlund

Jag vet inte hur det är att vara gammal och mina minnen från dagisåldern är sporadiska, suddiga och säkerligen förvrängda av åren som gått sedan dess. Jag är så upptagen med att vara Anton, att med full fart rusa mot mina mål och drömmar.

Jag tänker ibland att äldre människor redan gjort den resan. Kanske nådde de ända fram eller så fann de en fin plats längs vägen att slå sig ned på.

Sedan, när jag från mitt fönster ser på barnkalaset slår det mig att vi är lika. Dagisbarnen, mor- och farföräldrarna och jag. Kanske behövs ingen kontrast mellan gammal och ung. Kanske måste vi bara få varandra att känna sig som den med överblick, den som behövs eller den som vet något den andre undrar.

Det är möjligt när gammal möter ung. För på något sätt är vi alla, alltid, mitt i livet.

Jag förstår UNGEFÄR hur cookies fungerar

Det finns saker som är helt omöjliga att förstå. Som handlingen i Interstellar, att det överhuvudtaget finns människor som äter makrill i tomatsås eller vad ”Big Data” egentligen innebär. Är det en ursinnigt stor och stark dator eller ett oändligt arkiv av information? Det är saker som hur länge man än funderar på dem inte kan förstå hur de fungerar.

Det är svårt får den utomstående att förklara hur genier tänker, och det är väl just det som gör dem till genier. Men det är bara det att jag så ofta känner sig som en idiot, trots att jag både läst på universitet och brukar kolla på På Spåret. Det är inte som förr i tiden, när vanligt folk funderade på hur sjutton man fick in ett flaskskepp i flaskan eller hur ett majskorn kunde bli till ett popcorn. Nu är det andra bullar. Särskilt på internet.

Det är synd, för det är liksom där det händer. Och jag vill såklart känna mig smart och med i matchen och den biten. Men när det kommer till supermoderna system eller förarlösa bilar så är jag i ärlighetens namn ganska vilsen.

![Image of confused] (https://raw.githubusercontent.com/antonmodin/assets/master/confused.gif)

Lyckligtvis är det lätt att ljuga på internet, säga att man är någon man inte är eller till exempel snabbt klicka i att man minsann förstår hur cookies fungerar fast man inte har en susning.

Jag förstår ungefär, vi kan ta ett exempel: Jag springer. Ibland långt, ibland fort och vissa gånger bara 200 meter för att sedan stanna, gå hem och äta oliver direkt ur burken. Oavsett så berättar min kära gps-klocka hur det har gått. Det är kilometertider, och höjdmetrar och distanser hit och dit. Den har järnkoll. En ”pålitlig träningspartner” stod det i annonsen. Den funkar skitbra och såvitt jag förstår fungerar den ungefär såhär:

Jag sätter den på armen, trycker två gånger på knappen längst upp till höger och väntar tills det står” GPS hittades” sedan trycker jag på start. Den piper, jag springer. När jag är svettig och färdig så trycker jag på stopp och får lite drygt all information jag kan tänkas behöva. Den fungerar med hjälp av en satellit borta i rymden och tillsammans med den lyckas klockan räkna ut var jag är och hur jag rör mig. Det har att göra med koordinater, signaler och rymden. Det är ungefär så den fungerar. Mer förstår jag inte.

Det är lurigt det där, att förstå ungefär (eller inte alls) hur saker fungerar. Och i dessa tider, då den ena tekniska apparaten är smartare än den andra, känns det som att allt fler förstår allt mindre om hur saker i deras omgivning fungerar. Vad gör det med oss?

Kanske är det toppen. Att våra hjärnor slipper fundera på hur tillsynes obegripliga saker fungerar och istället kunna fokusera på viktiga grejer. Som vad saudiavtalet faktiskt innebär.

Men det känns lite farligt, att endast ett fåtal innehar kunskapen som så många helt förlitar sig på. Dessutom är känslan av att faktiskt förstå hur något fungerar är så skön. Som när man var liten och för en sekund faktiskt förstod reglerna i Jeopardy.

Ännu är vi långt ifrån att maskinerna plötsligt ska vända sig mot oss, för att de är smartare än de som skapat dem. Det kommer det kräva artificiell intelligens i hästväg. Vilket är skönt, för jag har inte riktigt ork att försöka förstå hur artificiell intelligens fungerar. Jag får sannolikt nöja mig med att veta ungefär vad det innebär.